Sida:Jorden rundt på åttio dagar.djvu/162

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

162

Majestätiska cedrar tjenade till tillflyktsort för örnar; tårpilar, som med sin bladskrud dolde hägrar, hvilka melankoliskt sutto och hvilade på ena benet; slutligen öfverallt kråkor, änder, fiskörnar, vildgäss och en ofantlig mängd tranor, som japaneserna dyrka som gudomligheter och som för dem symbolisera lång lefnad och lycka.

Medan Passepartout vankade omkring så der, upptäckte han i gräset några tingestar som liknade fikon.

— Godt, der har jag min souper! sade han.

Men när han för säkerhetens skull förde dem till näsan, fann han att de hade en mycket tyetydig lukt.

— Inte ett tecken till tur! tänkte han.

Den hyggliga karlen hade visserligen, förutseende som han var, ätit så kopiöst till frukost som han orkat, innan han lemnade Carnatic, men efter en hel dags spatserande kände han att magen var alldeles tom. Han hade lagt märke till, att både får och svin alldeles fattades på de infödda slagtarnes bord och som han visste att det var ett helgerån att döda oxar, som uteslutande voro afsedda för jordbruket, hade han deraf dragit den slutsatsen, att kött var sällsynt i Japan. Han misstog sig ej häri, men i brist på oxkött kunde hans mage känna sig tillfredsställd af vildsvins- och råddjurstek, rapphöns och vaktlar, höns och fisk, som japaneserna nästan uteslutande begagna till föda jemte ris i åtskilliga former. Men Passepartout måste vara nöjd som det nu var och han uppsköt till morgondagen omsorgen om sina behof.

Natten kom och Passepartout vände åter tillbaka till infödingarnes stadsdel, han dref omkring på gatorna bland de mångfärgade lyktorna, betraktande hur grupper af konstmakare utförde sina »utomordentliga exercitier» och hur astrologer i fria luften samlade