massor af menniskor kring sina tuber. Sedan kom han ned till redden, här och der belyst af fiskare-blossen, som narrade fisken att gå fram mot det glimande skenet.
Slutligen blefvo gatorna folktomma och ronden af yakuniner gingo och kommo. Dessa polistjenstemän i sina präktiga uniformer och följda af sin svit liknade ambassadörer och Passepartout upprepade helt muntert hvarje gång han mötte en sådan grannt utstyrd patrull:
— Skönt! Der ha vi åter en japanesisk ambassad, som reser till Europa!
Tjugutredje kapitlet.
Passepartout får en omätligt lång näsa.
Följande dagen var Passepartout icke så morsk af
sig, han var alldeles uthungrad och han kände på sig,
att han måste skaffa sig mynt på hvad sätt som helst
och ju förr desto bättre. Han hade visserligen den
resursen att sälja sin klocka, men hellre ville han dö af
hunger. Nu eller aldrig var tillfället inne för
honom att söka draga nytta af den starka, om än icke
melodiösa röst, hvarmed naturen begåfvat honom. Han
kom ihåg några visor från Frankrike och England och
han beslöt att försöka sig med dem. Japaneserna
måste bestämdt vara älskare af musik, ty allt hvad de
företaga sig sker vid cymbalers, tamtams och
trummors ljud och de måste väl då uppskatta talangen hos
en europeisk virtuos.
