164
Men kanske var det väl tidigt att ställa till en konsert och kanske att resp. musikälskare, om de väcktes så der tidigt, komme att betala sångaren med annat mynt än det med Mikados bild på.
Passepartout beslöt derför att vänta några timmar, men under det han gick och dref gjorde han den reflektionen, att han såg allt för snyggt klädd ut att vara en kringvandrande sångare och han föll då på den idéen att byta ut sina kläder mot persedlar, som bättre öfverensstämde med hans ställning. Detta byte borde alltid inbringa honom en mellangift, som genast kunde användas för att tillfredsställa hans mages kraf.
Sedan detta beslut blifvit fattadt återstod att utföra det. Passepartout måste leta länge innan han fick reda på en infödd klädmäklare, till hvilken han framställde sin önskan. Klädmäklaren tyckte om den europeiska drägten och snart var Passepartout inbyltad i en gammal japansk kjol och på hufvudet hade han ett slags turban, alldeles urblekt af sol och regn. Men till ersättning härför, hur herrligt skramlade icke en hop små silfvermynt i hans ficka!
— Skönt! sade han, jag skall låtsas att vi äro i karnevalstiden.
Den på detta sätt japaniserade Passepartouts första omsorg blef att gå in på ett théhus af anspråkslöst utseende och der stoppade han i sig ett stycke af en höna med näftals kokta risgryn efter behag, med ett ord han åt som en man för hvilken middagsmålet utgjorde ytterligare ett problem att lösa.
— Nu, sade han, sedan han grundligt restaurerat sig, gäller det att inte bära sig hufvudlöst åt. Jag kan inte gerna få sälja dessa paltor mot andra, ännu mer japanesiska. Jag får lof att hitta på något sätt
