hårstrån spända öfver scenen från den ena sidan till den andra; de snurrade kring öfversta kanten af en kristallvas, de gingo uppför bambukäppar, de kilade af åt alla håll, med ett harmoniskt, men besynnerligt surrande ljud i alla tonarter. Jonglörerna jonglerade med snurrorna och kastade dem högt upp i luften, de togo mot dem liksom de varit fjederbollar och allt jemt snurrade de; de släppte ned dem i fickorna på sig och de snurrade der och de snurrade när de togos upp igen — ända tills de plötsligt kreverade och gingo upp i ett regn af eldgnistor och rök.
Men nog nu med beskrifvandet af dessa konststycken och af akrobaternas och gymnasternas öfningar. Alla de öfverraskande exercitiema på »den mirakulösa stegen», på klotet, med tunnan o. s. v. utfördes med öfverraskande precision. Men den förnämsta »attraction» utöfvade Lång-Näs—Lång-Näs-eqvilibristernas prestationer, som Europa icke känner till ännu.
Dessa Lång-Näs—Lång-Näs utgöra en särskild korporation under direkt invokation af guden Tingou. De voro klädda som medeltidens heroer och hade ett par strålande vingar fästade på sina axlar. Men hvad som serskildt gjorde dem framstående var de långa näsor, med hvilka deras ansigten voro skönt förlängda och hur de begagnade dem. Dessa näsor voro förfärdigade af ingenting mindre än bamburör och fem, sex, ända till tio fot långa, somliga raka, andra krokiga, somliga släta, andra fulla med stora knölar. Och på dessa utväxter, som voro mycket säkert fastsatta, var det som de utförde alla sina eqvilibristerier. Ett dussin af dessa guden Tingous anhängare lågo på rygg och deras kamrater hoppade och lefde som galningar på nästipparna, hvilka presenterade sig som åskledare, de slogo
