intill hvarandra präktiga butiker, i hvilkas fönster produkter från hela verlden voro uppradade.
När Passepartout kom till International Hotel förekom det honom som om han ännu befunne sig qvar i England. Bottenvåningen i hotellet upptogs af en ofantlig bar, ett slags buffet, öppen gratis för hvarje förbipasserande. Torkadt kött, ostronsoppa, biscuits och chesterost serverades der, utan att konsumenten behöfde öppna sin börs. Han behöfde blott betala hvad han drack, öl, portvin eller Xeres, ifall han förfriskade sig med sådant. Detta tyckte Passepartout vara »alldeles på sin amerikanska.» Hotellets restaurant var comfortabel. Mr Fogg och mrs Aouda slogo sig ned vid ett bord och blefvo rikligt serverade på lilliputtiska fat och talrikar af kolsvarta negrer.
Efter frukosten begaf sig Phileas Fogg, åtföljd af mrs Aouda, från hotellet till engelska konsulatets kontor för att få sitt pass viseradt. På trottoiren träffade han sin betjent, som frågade honom om det ej vore klokast att innan man fore af på Pacific-banan köpa några dussin Enfieldgevär eller Colts revolvrar. Passepartout hade hört talas om Sioux- och Pawnies-indianer, som tvinga jernbantågen att stadna liksom simpla spanska tjufvar göra. Mr Fogg svarade, att det var ett alldeles onödigt försigtighetsmått, men Passepartout skulle dock få göra hur han ville. Mr Fogg begaf sig nu till konsulatets lokal.
Han hade dock ej gått två hundra steg förrän han genom den mest förunderliga slump mötte Fix. Polisagenten visade sig utomordentligt öfverraskad. Hvad ville det säga! Mr Fogg och han hade tillsammans gjort resan öfver Oceanen och de hade icke sammanträffat med hvarandra ombord! Men i alla händelser
