184
Mrs Aouda stödde sig på Phileas Foggs arm och betraktade förvånad denna bullersamma scen och Fix frågade just en af sina grannar om anledningen till denna uppbrusning hos folket, då en ännu starkare rörelse uppstod. Hurraropen åtföljda af skällsord fördubblades. Flaggstängerna förvandlades till anfallsvapen. Från taken på vagnar som man stoppat, från omnibustaken haglade slag på skallar och axlar. Till projektiler togs hvad som var närmast till hands. Skor och stöflar beskrefvo långa banor i luften och det tycktes till och med att några revolvrar blandade så nationelt och hemtrefligt sina smällar med hopens skrål och larm.
Folkmassan närmade sig trappan och de nedersta trappstegen blefvo strax fyllda. Det ena partiet hade tydligen blifvit tillbakadrifvet, utan att de som voro blott åskådare kunde bestämma om fördelen låg på Mandiboys eller Kamerfields sida.
— Jag anser det vara bäst att vi draga oss tillbaka, sade Fix, som icke var angelägen om att »hans klient» skulle råka i trassel. Ty, om old England kommer på tapeten här och man får veta hvilka vi äro, kunna vi råka illa ut i det här bråket.
— Åh, en engelsk medborgare... svarade Phileas Fogg.
Men gentlemannen fick ej säga ut hvad han ämnade. Bakom honom på terrassen hördes plötsligt förfärliga tjut; man skrek: Hurra! Hip! Hip! för Mandiboy. Det var en hop valmän som anlände till hans understöd, tagande i flanken Kamerfields anhängare.
Mr Fogg, mrs Auoda och Fix befunno sig således mellan två eldar. Det var för sent att komma undan. Denna ström af menniskor, beväpnade med tjocka käppar och slagträd med bly i ändarna, var oemotståndlig.
