etthundratolf fot på tusende, till och med vid genomgången af Klippbergen.
Sådan var denna långa jernåder, som tågen passerade på sju dagar och medelst hvilken den hedervärde Phileas Fogg skulle kunna — så hoppades han åtminstone — den 11 december vara i Newyork och derifrån medfölja paketångaren till Liverpool.
Den vagn, i hvilken Phileas Fogg hade sin plats, var ett slags lång omnibus, som var stäld på två underreden af fyra hjul hvardera, hvilkas rörlighet var sådan, att mindre skarpa kurvor kunde passeras. I vagnens inre funnos ej några afdelningar, utan der stodo två rader solfor på hvardera sidan och mellan dem var en gång som ledde till toilette- och andra kabinettrum, såsom alla vagnar äro inrättade. Tågets alla vagnar stodo i förbindelse med hvarandra genom gångbräden och de resande kunde förflytta sig från ena ändan af tåget till den andra. Så gjorde konduktören, så gjorde bok- och tidningsförsäljarne, som bjödo ut sina artiklar, så gjorde de som sålde likörer, matvaror och cigarrer, och de saknade alls icke kunder.
De resande hade farit från stationen Oakland klockan sex på qvällen. Det var redan natt, en kall, mörk natt med en himmel betäckt af moln, som hotade att upplösa sig i snö. Tåget gick ej med så stor snabbhet. Med beräkning af uppehållen hade det en hastighet af blott 20 mil i timmen, en hastighet som dock var sådan, att man kunde passera genom Unionen på den utsatta tiden.
Man pratade ej mycket i vagnen och sömnen började också breda sig öfver passagerarne. Passepartout satt bredvid polisagenten, men han talade icke vid honom. Efter de sednaste tilldragelserna hade
