190
förhållandet dem emellan blifvit betydligt kyligt. Ingen sympati, ingen förtrolighet mera! Fix hade ej ombytt sätt, men Passepartout deremot höll sig mycket på afstånd, färdig att vid minsta misstanke strypa sin forna vän.
En timme efter tågets afgång började snö falla, dock icke i stor mängd, så att lyckligtvis tågets gång ej blef fördröjd. Genom vagnsfönstren kunde man ej se något annat än en ofantlig hvit slöja, mot hvilken lokomotivets hvirflande ånga aftecknade sig gråaktig.
Klockan åtta inträdde en »stewart» i vagnen och tillkännagaf för passagerarne, att tiden var inne att gå till sängs. Waggonen var en »sleeping car», som på några minuter förvandlades till sofrum. Soffornas ryggar togos i sär och, på förhand dertill konstruerade, bäddades upp, små alkover bildades på ett mycket sinnrikt sätt och efter några ögonblick hade hvarje passagerare till sin disposition en komfortabel säng, som genom tjocka gardiner var skyddad för alla ogrannlaga blickar. Lakanen voro bländhvita, örongottskuddarna mjuka — det var bara att lägga sig och sofva, och det gjorde också alla liksom om de varit på en paketångbåt i en beqväm hytt, och under tiden gick tåget för full ånga genom staten Californien.
I den del af territoriet, som sträcker sig mellan San Francisco och Sacramento, är marken hvarken mycket kuperad eller bruten. Denna del af jernvägen, som kallas »Central Pacific Road,» har Sacramento till första utgångspunkten och går öster ut tills den möter den bana som utgår från Omaha. Från San Francisco till Californiens hufvudstad går linien rakt till nordost, följande utefter American River, som utgjuter sig i San Pablobugten. De hundratjugo mil, som ligga mellan de två vigtiga städerna, passerades på tre timmar och
