ebb af lefvande kött, som intet damverk mäktar hejda.
Passagerarne stodo ute på gångbroarne och betraktade det besynnerliga skådespelet. Men den som bordt vara mest intresserad af alla, mr Phileas Fogg, han satt qvar på sin plats och väntade filosofiskt på att det skulle behaga bufflarna att lemna passagen fri. Passepartout var ursinnig öfver det dröjsmål, som förorsakades af denna ofantliga samling oxar. Han hade god lust att aflossa mot dem hela sin arsenal af revolvrar.
— Snyggt land det här, utropade han. Simpla oxar som uppehålla bantåg och som masa fram i högtidlig procession utan att göra sig det minsta brådtom, precis som om de alldeles icke hindrade folk från att komma fram! Pardieu! Jag skulle just vilja veta om mr Fogg förutsett den här ox-motigheten i sitt resprogram. Och lokomotivföraren sedan, som inte vågar köra tvärs igenom dessa kreatur, som spärra vägen för oss!
Lokomotivföraren hade alldeles icke försökt att kullkasta hindret och deri hade han handlat klokt. Utan tvifvel skulle de närmaste bufflarne blifvit krossade af lokomotivets »plog,» men hur stor kraft lokomotivet än hade skulle det genast ha stadnat, det skulle ovilkorligen ha hoppat ur skenorna och tåget vackert stått der.
Det bästa var således att tåligt vänta; man kunde ju återvinna den förlorade tiden genom att påskynda tågets gång. Bisonoxarnes defilering räckte tre styfva timmar och vägen blef ej fri förr än natten började inbryta. Då marscherade de sista leden i hjorden öfver rälerna, under det de första leden försvunno vid södra horisonten.
