Passepartout närmade sig en af lapparne och läste, att den hedervärde »äldste,» William Hitch, mormonsk missionär, ville begagna sig af sin närvaro på tåget N:o 48 att från klockan elfva till tolf i waggonen N:o 117 hålla ett föredrag öfver mormonismen, till hvilket han inbjöd alla gentlemen, som voro intresserade af att få närmare reda på hemligheterna i »de sista dagarnas heliges» religion.
— Jo, jag ska’ bestämdt vara med, sade Passepartout, som rörande mormonismen icke hade reda på mera än att månggiftet utgjorde grundvalen för det mormonska samhället.
Nyheten härom spridde sig fort bland passagerarne på tåget, som hade med sig omkring hundra resande. Af detta antal hade omkring trettio, lockade af det utlofvade föredraget, klockan elfva upptagit sofforna i vagnen N:o 117. Passepartout figurerade främst bland de trogna. Hvarken hans husbonde eller Fix hade ansett sig böra obeqväma sig.
På bestämd tid inträdde William Hitch och i en retad ton, liksom om han blifvit motsagd, röt han:
— Ja, men jag säger ändå jag, att Joe Smith är en martyr, att hans broder Hiram är en martyr och att unionsregeringens förföljelser mot profeterna skola göra Brigham Young till martyr också. Hvem vågar säga motsatsen?
Ingen vågade heller motsäga missionären, hvars exaltation kontrasterade med hans af naturen lugna ansigte. Men utan tvifvel förklarades kans ilska af det faktum, att mormonismen verkligen var utsatt för svåra pröfningar. Också har unionsregeringen lagt kapson på dessa fanatiker; regeringen hade gjort sig till herre i Utah och ställt territoriet strängt under unionens lagar
