är icke sannt, att vattnets täthet är så stor, att man ej kan dyka ned i det.
Landsbygden rundt omkring var ovanligt väl odlad, ty mormonerna förstå sig bra på jordbruksarbeten; lador och skjul för husdjuren, vidsträckta maisfält, frodiga ängsmarker, öfver allt häckar af vilda rosor, acacia och euphorbia — så skulle detta land se ut om sex månader, men nu var marken öfvertäckt med ett tunnt lager af snö.
Klockan tu stego passagerarne ur vid stationen Ogden. Tåget skulle ej fortsätta resan förrän klockan sex, så att mr Fogg, mrs Aouda och deras två följeslagare hade tid att begifva sig till de heligas stad på den lilla bibanan som går dit. Två timmar voro tillräckliga för att bese denna stad, som är alldeles amerikansk och som sådan bygd efter den för alla städer i Unionen antagna schamplunen: stora schackrutor med långa stela linier och »med räta vinklars sorgliga ängslighet», såsom Victor Hugo sagt. Grundläggaren af de heligas stad kunde ej emancipera sig från detta behof af symetri, som utmärker anglo-sachserna. I detta besynnerliga land, der menniskorna visserligen icke blifvit lika höga som institutionerna, göres allting i stor skala — städerna, husen, dumheterna.
Klockan tre promenerade de resande i staden, som är uppförd mellan bäcken Jordan och de närmaste utsprången af Wahsatch-bergen. Högst få kyrkor syntes till; bland monumentala byggnader lade man märke till profetens hus, »the Courthouse» och Arsenalen, vidare hus af blåaktigt tegel med verandor och gallerier omgifna af trädgårdar, inhägnade af acacier, palmer och johannisbrödträd. En mur af ler och kiselsten, uppförd år 1853, omgaf staden. Vid den förnämsta
