200
gatan, den egentliga handelsgatan, sågos några hoteller, prydda med flaggor, bland andra »Lake Salt House.»
Mr Fogg och hans följeslagare tyckte inte att staden hade synnerligen stort antal invånare. Gatorna voro nästan öde, undantagande den som ledde till Templet, till hvilket de ej kommo förr än de passerat genom flera qvarter, som voro omgifna af pallissader. Qvinnorna voro mycket talrika, något som förklaras af sammansättningen af de mormonska familjerna. Man får emellertid icke tro, att alla mormoner lefva i månggifte. Man har sin fria vilja, men det bör anmärkas, att det är medborgarinnorna i Utah, som i synnerhet äro angelägna om att bli gifta, ty enligt landets religion tillåter ej den mormonska himmelen »dess ungkarlar af qvinnokönet» att disponera sina behag. Dessa stackars varelser sågo ej nöjda och lyckliga ut. Några af dem, utan tvifvel de rikaste, buro en liten öppen spens af svart siden och en anspråkslös schal. De andra voro klädda i indiskt bomullstyg.
Passepartout betraktade, i sin egenskap af ungkarl, ej utan en viss fasa dessa mormonskor, som voro bestämda, flera på en gång, att skapa en enda mormons lycka. Med sitt goda förstånd var det isynnerhet männen han beklagade. Det tycktes honom vara förskräckligt att ha så många damer på en gång att leda genom denna verldens jemmerdal, att föra dem så der truppvis ända in i det mormonska paradiset, med utsigt att hafva dem der för evigt i sällskap med den ärevördige Smith, sjelfva hufvudprydnaden i detta vällustens hem. Alldeles afgjordt kände han icke någon kallelse och han tyckte — kanske misstog han sig också — att medborgarinnorna i Saltsjöstaden kastade blickar på honom, som voro något litet oroväckande.
