Lycligtvis blef hans vistelse i de heligas stad icke lång. Strax före klockan fyra voro de resande samlade vid bangården och intogo sina platser i kupén.
Ånghvisslan pep, men just som lokomotivet börjat gå fram på rälerna och satt någon fart i tåget hördes gälla rop af: stadna, stadna!
Det är inte lätt att stadna ett tåg, som kommit i gång. Den gentleman som skrikit var påtagligen en mormon, som kommit för sent. Han sprang så att han höll på att mista andan. Lyckligtvis för honom hade bangården inga grindar eller staket, hvarför han kastade sig in på banan, hoppade upp på sista vagnens stigbräde och kipande efter andan hamnade han på en soffa i vagnen.
Passepartout, som med deltagande följt dessa gymnastiska öfningar, betraktade noga den herrn som kommit för sent, för hvilken han lifligt intresserade sig då han fick veta, att det var en medborgare i Utah, som tagit till schappen efter en tråkig, huslig scen.
När mormonen fått andan tillbaka igen, dristade Passepartout artigt framställa den frågan till honom: hur många hustrur har ni, ni ensam? — ty af det sätt hvarpå han kommit kilande sin väg trodde Passepartout att han hade minst tjugo.
— En enda! svarade mormonen och sträckte förtviflad armarne mot himlen, en enda! men det är nog!
