detta land, som var så kinkigt att befara. Han fruktade för dröjsmål, han var rädd för att någon olyckshändelse skulle tillstöta och hans otålighet kontrasterade sällsamt mot husbondens orubbliga lugn. Fix tog saken som en filosof, fullt medveten af att hans byte ej vidare kunde komma ur hans händer.
Klockan tio på qvällen stadnade tåget vid stationen Fort Bridger, som det efter ett kort uppehåll lemnade, och tjugo mil längre bort gick det in i staten Wyoming — förut Dacota — följande hela Bitter Creeks floddal, ur hvilken flyter en del af de vatten, som bilda Colorados hydrografiska system.
Dagen derpå, den 7 december, var en fjerdedels timmes uppehåll vid stationen Green River. Snö hade under natten fallit i riklig mängd, men som den var blandad med regn, så kunde den ej uppehålla tåget i dess gång. Men det dåliga vädret oroade dock Passepartout, ty om snön ökades och derigenom hindrade vagnarnes hjul i deras kringsvängningar, så blefve resans lyckliga utgång satt på spel.
— Men hvilken idé också af min husbonde, sade han, att resa på vintern! Hade han icke kunnat invänta den vackra årstiden, så hade hans utsigter varit bättre.
Men i detta ögonblick, då den hederlige karlen ej sysselsatte sig med något annat än himmelens utseende och temperaturens fallande, var mrs Aouda intagen af liflig oro, framkallad af en helt annan anledning.
Några af de resande hade stigit ur waggonerna och promenerade på platformen vid Green River, afvaktande tågets afgång. Genom fönsterrutan kände den unga qvinnan igen bland dessa öfverste Stamp Proctor, amerikanaren som betett sig så oförskämdt mot Phileas
