228
svarade konduktören, vi äro redan tre timmar efter den bestämda tiden.
— Och när passerar det andra tåget, som kommer från San Francisco?
— I morgon afton, missis.
— I morgon afton... då blir det för sent. Ni är tvungen att vänta...
— Det är omöjligt, svarade konduktören. Om ni vill resa med, så var god och tag plats.
— Jag reser icke, svarade den unga qvinnan.
Fix hade åhört detta samtal. Några ögonblick förut, då ej något fortkomstmedel var att tillgå hade han beslutat att lemna Kearney, men nu då tåget stod i ordning för att brusa i väg och han blott behöfde intaga sin plats i vagnen, fjettrades han qvar af en oemotståndlig makt. Platformens golf brände under hans fötter och han kunde dock ej slita sig derifrån! Striden började åter i hans inre. Ilskan öfver att ha misslyckats var nära att qväfva honom. Han ville kämpa ända tills han vunnit målet.
Emellertid hade passagerarne och några sårade — bland dem öfverste Proctor, hvars tillstånd var ganska betänkligt — tagit plats i vagnarna. Man hörde dundret från det starkt uppeldade lokomotivet och hur ångan hväsande trängde fram ur ventilerna. Lokomotivförarens ånghvissling hördes, tåget satte sig i gång och var snart ur sigte, blandande sin bolmande rök med de hvirflande snöflingorna.
Polisagenten Fix hade stadnat qvar.
Några timmar förflöto. Vädret var fult, kölden mycket bister. Fix satt orörlig på en soffa i stationshuset. Man kunde ha trott att han sof. Mrs Aouda lemnade hvarje ögonblick, trots ovädret, det rum som
