hon fått till disposition. Hon gick ut på perrongen allra längst bort, försökande att blicka genom den yrande snön, hon ville genomtränga dimman, som lägrat sig så tät öfverallt, hon lyssnade om ej något buller skulle höras. Men ingenting hördes. Hon gick in igen, alldeles genomfrusen, och kom åter ut igen efter några minuter, men ingenting fick hon se eller höra.
Det blef qväll. Det lilla detachementet hade ännu icke kommit tillbaka. Hvar befann det sig väl i detta ögonblick? Hade det kunnat finna reda på indianerna? Hade en strid med dem uppstått eller hade soldaterne gått vilse i dimman och drefvo nu redlösa omkring på måfå? Kommendanten på fort Kearney var högst orolig, ehuru han ej ville att någon skulle se hans oro.
Natten kom, det snöade ej så mycket, men kölden blef allt starkare och den mest oförskräckta blick skulle ej utan förfäran ha blickat ut i detta ohyggliga mörker. En af ingenting störd tystnad rådde ute på slätterna. Icke en fågels vingslag afbröt denna tröstlösa stillhet.
Under hela natten gick mrs Aouda med hjertat uppfyldt af sorgliga aningar i utkanten af prairien. Hennes inbillning förde henne långt ut och tusentals gyckelbilder, alla afbildande rysliga faror, föresväfvade henne. Ingen kan beskrifva hvad hon led under dessa långa timmar.
Fix satt orörlig qvar på samma plats, men han sof icke han heller. Då och då hade en person gått fram till honom och till och med talat vid honom, men agenten hade undvikit allt samtal genom ett afböjande tecken med handen.
Så förflöt natten. Då morgongryningen ingick steg solens knappt till hälften upplysta skifva upp på den dimmiga horizonten; men nu kunde dock blicken skönja
