230
så der ett par mil framför sig. Det var söder ut som Phileas Fogg och truppen styrt kosan... Söder ut var alldeles öde. Klockan var nu sju på morgonen.
Fortets kommendant visste ej i sin ängslan hvilket beslut han skulle taga. Skulle han skicka ut en ny afdelning till hjelp åt den första? Skulle han ånyo uppoffra manskap med så ringa utsigt att kunna rädda dem, som så kort förut blifvit uppoffrade? Dock varade hans tveksamhet ej länge; han vinkade åt en af sina officerare och gaf honom order att utkasta en rekognosceringskedja söder ut — men i detta ögonblick hördes gevärsskott. Var det en signal? Soldaterna skyndade ut ur fortet och på en half mils afstånd fingo de sigte på en liten trupp, som återvände i god ordning.
Mr Phileas Fogg gick i spetsen och bredvid honom Passepartout och de två andra resandena, som blifvit ryckta ur Sioux-indianernas våld.
En strid med dem hade verkligen egt rum på tio mils afstånd från fort Kearney. Några få ögonblick före truppens ankomst slogos redan Passepartout och hans begge reskamrater med de indianer som bevakade dem och fransmannen hade gjort två af dem odugliga till bevakning bara med sina knytnäfvar, då hans husbonde och soldaterne störtade fram till hjelp.
Allesammans, räddare och räddade, helsades med glädjerop och Phileas Fogg utdelade till soldaterne den belöning, han hade lofvat dem, allt under det Passepartout upprepade, ej utan skäl: Anamma, det må jag tillstå, att jag blir allt mer dyrbar för min husbonde!
Fix sade ej ett ord, han bara såg på mr Fogg, och det skulle verkligen blifvit svårt att göra reda för de intryck, som nu öfverväldigade honom. Mrs Aouda
