Mrs Aouda var glad och full af hopp, och mr Fogg, på intet sätt mottaglig för intryck, var lugn och de inrättade sig så beqvämt som möjligt ombord på Henrietta.
Hvarje dag vid middagstiden tog kapten Speedy sina observationer och med kartan i hand utvisade han för mr Fogg den punkt, på hvilken fartyget befann sig på Atlanten.
Den 13 passerade man yttersta pynten af Terra Nuovas bank — en farlig passage, isynnerhet vintertiden, med ofta förekommande tjocka och farliga vindkast. Aftonen förut hade barometern plötsligt börjat falla och angaf en snar förändring i atmosferen. Under natten förändrade sig temperaturen, kölden blef skarp och samtidigt kantrade vinden öfver på sydost.
Detta kom högst olägligt. Kapten Speedy måste, för att icke komma ur sin kosa, berga seglen och forcera sig fram med ånga. Icke desto mindre blef fartygets gång försinkad, ty hafvets långa dyningar vräkte sig mot dess stäf. Det började stampa rätt svårt, hvilket naturligtvis menligt inverkade på fartygets gång. Brisen öfvergick efter hand till orkan och man förutsåg redan den stund då Henrietta ej mer skulle kunna reda sig mot vågorna. Att länsa undan, det var att kasta sig in i okända, olycksbringande öden.
Passepartouts ansigte mulnade på samma gång som himmelen och han upplefde två dagar af dödlig ångest. Men kaptenen var en djerf sjöman, som höll sig styf mot vågorna, som noga kände sitt fartyg, och han kom dock framåt. Henrietta skar igenom vågorna då hon icke blef lyftad upp på dem och framåt gick hon, trots de sjöar som spolade hennes däck. Orkanen var ej en af dessa som svepa fram med nittio mils fart i
