ressällskap är förberedt, när djefvulen är förberedd — ha vi derigenom kommit ur klämman?
— Nej, men den som först och sist är intresserad i saken, vet hur han har det.
— Den förnämste intresserade, det är jag det, röt kapten Speedy och slutade med en kötted.
Maskinisten gick ned i maskinrummet igen. Passepartout hade hört sista delen af detta samtal; det var klart att det var fråga om någonting vigtigt. Kaptenen mätte sin kajuta med långa steg, såsom en person, hvars vrede nått sin höjd.
Passepartout brydde sig inte om det, utan gick in till kaptenen.
— Hör nu, kapten! sade han.
— Gå efter din husbonde, ditt kräk! röt Andrew Speedy, i det han svängde honom om, fattade honom i axlarne och beledsagade sin befallning med en hotande åtbörd.
Passepartout stannade ej qvar för att komma närmare underfund med åtbördens egentliga betydelse, utan skyndade till hytten till mr Fogg och följde honom till kaptenens kajuta.
— Ni har någonting att säga mig? frågade han kaptenen.
— Ja, mr Fogg! skrek Andrew Speedy, som ej kunde lägga band på sig, och f—n må ta’ alla som ha allt för brådtom.
— Hvad är det då fråga om?
— Jo, det är... jo, det är på det viset, att det blir slut på kolen om vi ska’ brassa på så här. Henrietta är afsedd att gå lika mycket för segel som för ånga, ska’ jag säga, och fastän hon hade nog med kol för att makligt gå från Newyork till Bordeaux, så har hon
