allt för sorgsen att kunna vara ensam, knackade han på mrs Aoudas dörr, han steg in i hennes rum, satte sig i en vrå utan att säga ett enda ord och betraktade den unga qvinnan, som alltjemt var tankfull.
Kring klockan half nio på aftonen lät mr Fogg fråga mrs Aouda, om hon kunde mottaga honom och några ögonblick derefter voro hon och han ensamma i hennes rum.
Phileas Fogg tog en stol och satte sig vid kaminen midt emot mrs Aouda. I hans ansigte afspeglade sig icke någon rörelse. Fogg, som återkom, var precis samma Fogg som afreste — samma likgiltighet, samma orubbliga lugn.
Han satt i fem minuter alldeles moltyst. Sedan lyfte han upp ögonen och såg på mrs Aouda.
— Missis, kan ni förlåta mig, att jag tagit er med hit till England?
— Jag, mr Fogg!... svarade mrs Aouda, i det hon sökte dämpa sitt hjertas häftiga slag.
— Tillåt mig säga ut hvad jag ämnade, återtog mr Fogg. Då jag kom på den tanken att föra er långt bort från det land, som blifvit så farligt för er, var jag rik och jag ämnade ställa en del af min förmögenhet till ert förfogande. Er existens hade varit lycklig och fri. Men nu... jag är ruinerad!
— Jag vet det, mr Fogg, svarade den unga qvinnan, och jag frågar er nu i min ordning: kan ni förlåta mig, att jag följt med er och kanske — hvem vet? — genom att förorsaka er besvär bidragit till er ruin?
— Missis, ni kunde ej stadna qvar i Indien och ni kunde ej vara säker om er frälsning med mindre ni aflägsnade er derifrån så långt, att hinduerna ej kunde få fatt i er.
