42
Åttonde kapitlet.
Efter några få ögonblick hade Fix hunnit upp
Passepartout på kajen, der han gick och såg sig omkring.
— Nå, min vän, sade Fix, då han var tätt invid Passepartout, är ert pass nu viseradt?
— Jaså, det är ni, monsieur, svarade fransmannen, jo, nu äro vi klara med den saken.
— Och nu tager ni landet i skärskådande?
— Ja, men vi fara så fort, att jag tycker mig resa i drömmen! Således äro vi nu i Suez?
— Ja, i Suez.
— I Egypten då?
— Alldeles så, i Egypten.
— Således i Afrika?
— Just så, i Afrika.
— I Afrika! upprepade Passepartout. Jag kan aldrig få det i mitt hufvud. Föreställ er bara, monsieur, jag trodde aldrig att jag skulle fara längre än till Paris, den ryktbara hufvudstaden; jag fick återse den från klockan sju på morgonen ända till 8,40, mellan Nord-bangården och Lyon-bangården, genom fönsterrutorna på en fiaker och under ett hällande regn. Hvad det var sorgligt! Jag hade så gerna velat gå till Père-Lachaise och circus i Champs-Elysées!
— Ni har således mycket brådtom? frågade polismannen.
— Inte jag, utan min husbonde. Apropos, jag får lof att köpa strumpor och skjortor, vi reste nästan