om det fattades en fyllnadssumma till något ädelt eller nyttigt företag, så skänkte han den i tysthet, ja, till och med så anonymt som det möjligen kunde ske.
Med ett ord, ingen var mindre meddelsam än denne gentleman. Han talade också så litet som möjligt, och föreföll ännu mera mystisk derför att han var så tyst af sig. Emellertid var hans lif i öppen dag, men hvad han gjorde, det var matematiskt alltid detsamma.
Hade han gjort resor? Det var antagligt, ty ingen var så bra som han hemma på verldskartan. Det fanns ingen vrå så undangömd, att han icke tycktes ega speciell kännedom om den. I några få ord, men korta och klara, utredde han de tusentals gissningar, som framställdes i klubben rörande resande, hvilka gått förlorade eller kommit vilse; han angaf sannolikheterna, hans ord förekommo ofta liksom inspirerade af andesyner och de rättfärdigades slutligen af tilldragelsen, sådan den verkligen förefallit. Han var en karl, som måste ha rest öfverallt, i inbillningen åtminstone.
Hvad som emellertid är säkert, det är, att Phileas Fogg icke på flera år varit med sin fot från London. De som hade den äran att känna honom något närmare än andra intygade, att ingen kunde påstå sig ha sett honom annorstädes än på den väg han tillryggalade hvarje dag från sitt hem till klubben. Hans enda tidsfördrif bestod i att läsa tidningarna och att spela whist. På detta tystnadens spel, så passande för hans natur, vann han ofta, men hans vinster kommo aldrig ned i hans börs, utan figurerade till ett betydligt belopp i hans välgörenhets-budget. För öfrigt, det må anmärkas, spelade mr Fogg tydligen blott för att få spela, icke för att vinna. Spelet var för honom en strid, en kamp mot en svårighet, men en kamp utan rörelser
