— Och han mår bra, mr Phileas Fogg? frågade Fix med den naturligaste ton i verlden.
— Mycket bra, monsieur Fix, och jag med. Jag äter som en hungrig varg. Det är på det viset, att sjön suger.
— Men er husbonde ser jag aldrig till på däck.
— Nej. Han är heller icke det minsta nyfiken af sig.
— Men, monsieur Passepartout, skulle icke denna föregifna resa kring jorden på 80 dagar kunna vara blott en skylt för något hemligt uppdrag, någon diplomatisk beskickning, till exempel?
— Sannerligen, monsieur Fix, jag det der känner till, det bekänner jag, och jag vill inte offra en half krona för att få veta det heller.
Efter detta sammanträffande talade Passepartout och Fix ofta med hvarandra. Poliskarlen närmade sig allt mer till mr Foggs betjent. Detta kunde ju vara honom till nytta vid tillfälle. Han bjöd honom derför ofta i skänkrummet i Mongolia på några glas whisky eller öl, en bjudning som den hyggliga karlen antog utan krus och bjöd igen också; han tyckte att Fix var en riktig hedersman.
Ångaren gick snabbt sin väg framåt. Den 13 hade man landkänning af Mokka, som låg der, omgifvet af kullfallna murar, ur hvilka reste sig några grönskande palmträd. Längre bort, i bergen, sågos vidsträckta fält, planterade med kaffebusken. Passepartout var förtjust vid anblicken af denna ryktbara stad och han tyckte till och med, att den med sina murar och sitt nedrifna fäste, hvilket såg ut som ett »öra», liknade en ofantlig kaffekopp.
Under den följande natten passerade Mongolia sundet Bab-el-Mandeb, som på arabiska betyder
