56
vara vid bangården före kl. åtta och med sina afpassade steg, lika regelbundna som pendelns gång i ett astronomiskt ur, styrde han sin personlighet fram mot passbyrån.
På betraktandet af alla märkvärdigheter i Bombay tänkte han icke det minsta, icke på att se rådhuset eller det präktiga biblioteket eller forterna eller »docks», icke heller bomullstorget eller bazarerna eller moskéerna eller synagogorna eller de armeniska kyrkorna, heller icke den präktiga pagoden på Malebar-kullen, försedd med två månghörniga torn. Han besåg icke heller mästerverken i Elephantha, icke de mystiska, underjordiska begrafningsplatserna sydvest i hamnen, icke Kanherie-grottorna på ön Salcette, beundransvärda lemningar af den buddhistiska arkitekturen.
Nej bevars, Phileas Fogg såg ingenting. Från passbyrån begaf han sig i sakta mak till bangården och der lät han servera sig middag. Bland andra rätter ansåg hotelvärden sig böra specielt rekommendera ett slags vildt, »inhemsk hare», hvarom han berättade högst underliga ting.
Phileas Fogg ville ha läckerheter, smakade på haren med eftertanke, men såsen, som han hoppades finna pikant kryddad, var vedervärdig.
Han ringde på hotelvärden.
— Hör på, herre, sade han, skarpt fixerande honom, är det hare det här?
— Ja, mylord, svarade han fräckt, hare från djunglerna.
— Och han jamade inte när man tog lifvet af honom?
— Jamade? åh, mylord! en hare! jag svär...
— Herr hotelvärd, återtog mr Fogg kallt, låt bli
