Det torde vara i sin ordning, att låta läsaren få kännedom om de tankar, som nu upptogo Passepartouts själ. Ända till ankomsten till Bombay hade han trott, att då skulle det vara slut på färden. Men nu, då han for i värsta fart tvärs igenom Indien, hade hans tankar vändts åt annat håll. Hans fantastiska drömmar i ungdomsåren trängde sig på honom, han betraktade sin husbondes företag från den allvarliga sidan, han trodde verkligen på vadet, följaktligen på denna resa jorden rundt och på detta maximum af tid, som deraf var konsequensen. Redan började han att oroa sig öfver möjliga uppehåll, oförmodade händelser, som kunde tillstöta på vägen; han kände sig liksom intresserad i detta vad, och darrade vid tanken på att han kunnat blottställa utgången deraf genom sin oförlåtliga nyfikenhet. Mindre flegmatisk än mr Fogg, var han mycket oroligare än denne. Han räknade och räknade om igen de dagar, som förflutit, svor öfver att trainen stadnade då och då, att den gick så långsamt och var ond på mr Fogg derför att han icke utlofvat en belöning åt lokomotivföraren. Han visste icke, den hederliga gossen, att det som i det hänseendet lät sig göra på en paketångare ginge ej för sig på en jernväg, på hvilken tågets snabbhet var på minuten reglementerad.
Mot qvällen kom man in i Satpours bergspass, som skiljer territoriet Khandeish från territoriet Bundelkund.
Följande dagen, den 22 oktober, svarade Passepartout på en fråga af sir Francis Cromarty efter det han rådfrågat sitt ur, att klockan var tre på morgonen. Detta famösa ur, som fortfarande gick efter Greenwichs meridian, hvilken befann sig på närmare sjuttiosju
