— Hvar befinna vi oss? frågade sir Francis Cromarty.
— I byn Kholby, svarade konduktören.
— Skola vi stanna här?
— Ja visst. Jernvägen är inte färdig längre...
— Hvad säger ni! Är den inte färdig?
— Nej, det återstår ännu en sträcka af så der femtio mil att fullborda mellan denna punkt och Allahabad, der vägen vidtager igen.
— Men tidningarna ha ju tillkännagifvit det fullständiga öppnandet af denna bana?
— Tidningarna ha misstagit sig, det är alltsammans.
— Men I utlemnen ju biljetter från Bombay till Calcutta, anmärkte sir Francis Cromarty, som började bli het.
— Ja, så är det, svarade konduktören, men de resande veta mycket väl, att de måste fortskaffa sig sjelfva från Kholby till Allahabad.
Sir Francis Cromarty var ursinnig. Passepartout skulle gerna ha slagit ihjäl konduktören, som dock ej rådde för att jernvägen var slut. På sin husbonde vågade han ej kasta en blick.
— Sir Francis, sade mr Fogg, vi skola öfvertänka, om ni så vill, hur vi skola komma till Allahabad.
— Mr Fogg, här är ju fråga om ett dröjsmål, som absolut är till förfång för era intressen?
— Nej, sir Francis, det var förutsedt.
— Hvad? Ni visste att jernvägen...
— Nej, alldeles icke; men jag visste att något hinder skulle förr eller senare uppresa sig under min färd. Således har ingenting obehagligt inträffat. Jag har rest in två dagar och dem har jag således att dra’ på.
