72
göra. Denna utstakade väg var mycket krånglig med anledning af utgreningarna af Vindhias-bergen och gick ej den kortaste vägen, på hvilken Phileas Fogg hade intresse i att färdas. Parsern, som var mycket förtrogen med vägar och stigar i landet, påstod sig vinna tjugo mil genom att gå rakt genom skogen och man tryggade sig vid hvad han sade.
Phileas Fogg och sir Francis Cromarty, nedhukade ända upp till halsen i sina sittkorgar, kände sig obehagligt uppruskade af elefantens korta traf, satt i gång af mahout’n. Men de uthärdade skakningen med äkta brittisk flegma; de pratade mycket litet och kunde knappt urskilja hvarandra.
Hvad Passepartout angår, som var så högt uppsatt på djurets rygg och direkt utsatt för alla stötningar hit och dit, så aktade han sig noga, efter erhållen varning af sin husbonde, att hålla tungan mellan framtänderna, ty han kunde ju tvärt bita af den. Den hederlige gossen, än kastad fram på elefantens hals, än slungad bortåt länden, gjorde volter som en clown på en trampolin. Men han var det oaktadt glad, han var lustig, han skrattade midt under sina luftsprång och då och då tog han fram ur sin väska en bit socker, som den kloka Kiouni tog emot med sin snabel, utan att ett enda ögonblick afbryta sin vanliga lunk.
Efter två timmars färd stadnade vägvisaren elefanten och lät honom hvila en timme. Djuret afbetade trädgrenar och buskar, efter att först ha släckt sin törst i en närbelägen vattenpöl. Sir Francis Cromarty beklagade sig icke öfver denna halt. Han var alldeles sönderbråkad. Mr Fogg tycktes vara lika pigg som om han nyss stigit upp ur sin goda säng.
