Man färdades utför de sista afsatserna i Vindhias-bergen. Kiouni hade åter börjat sitt raska traf. Vid middagstiden styrde föraren djuret utomkring köpingen Kallenger, belägen vid Cani, en af Ganges’ bifloder. Han undvek alltid bebodda ställen, ty han kände sig mera i säkerhet på de öde fälten, som sträcka sig vidsträckt ut kring den mäktiga flodens bassin. Stationen i Allahabad låg på ej fullt tolf mils afstånd i nordost. Man gjorde halt under en grupp af bananasträd, hvilkas frukter, lika helsosamma som bröd, »lika saftiga som grädde», säga resande, man gjorde sig rikligt till godo.
Klockan tu gick resan genom en mycket tät skog, som skulle passeras under en sträcka af flera mil. Vägvisaren föredrog att färdas under det rika löfhvalfvet. Man hade ej mött något ledsamt hinder och resan tycktes skola aflöpa utan någon ogynnsam händelse, då elefanten plötsligt visade några tecken till otålighet och stannade tvärt.
Klockan var då fyra.
— Hvad är det? frågade sir Francis Cromarty, i det han sträckte ut hufvudet ur sin sittkorg.
— Jag vet inte, herr officer, svarade parsern, i det han lyssnade till ett besynnerligt buller, som banade sig väg genom det täta hvalfvet af grenar och löf.
Några ögonblick derefter blef bullret tydligare. Man kunde tro sig höra sång af menniskor på långt håll och toner från messingsinstrumenter.
Passepartout var helt och hållet öga och öra. Mr Fogg väntade tåligt, utan att säga ett enda ord.
Parsern hoppade ned på marken, tjudrade elefanten vid ett träd och sprang in i skogen. Några minuter derefter kom han tillbaka igen.
