lifvade honom i högsta grad. Han såg nu att det fanns ett hjerta, en själ under denna omklädnad af is. Han började riktigt tycka om Phileas Fogg.
Återstod nu bara vägvisaren. Hvilket parti skulle han taga i affären? Han hölle väl ändå med hinduerne? Ville han ej vara direkt med, så måste man försäkra sig om hans neutralitet.
Sir Francis Cromarty vände sig rakt framtill honom med en förfrågan i detta afseende.
— Jag är parser, och qvinnan är parsiska. Befall öfver mig!
— Bravo, vägvisare! sade mr Fogg.
— Men kommen väl ihåg det, återtog parsern, vi blottställa icke endast vårt lif, utan vi utsätta oss för gräsliga straff, ifall vi bli tagna. Tagen detta i betraktande!
— Det är redan gjordt, svarade mr Fogg. Enligt min tanke böra vi väl invänta natten för att handla?
— Så tycker jag också, sade vägvisaren.
Den hederliga hinduen meddelade derpå några närmare upplysningar rörande offret. Hon var en hinduiska, ryktbar för sin skönhet, af parser-race, dotter till rika föräldrar i Bombay. Hon hade i denna stad erhållit en fullkomligt engelsk uppfostran, och af hennes sätt och hennes undervisning skulle man tro, att hon vore en europeisk dame. Hennes namn var Aouda.
Föräldralös var hon och blef gift mot sin vilja med rajahn af Bundelkund. Tre månader efter giftermålet blef hon enka. Då hon insåg det öde som väntade henne, flydde hon, men blef snart tagen, och rajahns slägtingar, som hade intresse af hennes död, öfverlemnade henne åt detta straff, som hon ej tycktes kunna undgå.
