82
Denna berättele kunde icke annat än stärka mr Fogg och hans följeslagare i deras ädla beslut. Man beslöt att föraren skulle styra elefantens steg till Pillaji-pagoden, till hvilken de skulle närma sig så fort som möjligt.
En half timme derefter blef halt gjord i en skogsdunge, belägen på fem hundra stegs afstånd från pagoden, hvilken man icke kunde se; men tjutet från fanatikerne kunde man tydligen höra.
Man rådslog nu om huru man skulle kunna närma sig offret. Föraren kände till att Pillaji-pagoden var just den, i hvilken den unga qvinnan var innesluten. Kunde man komma in dit genom en af portarna, under det att hela bandet var försänkt i sömn, eller måste man göra ett hål i en af väggarna?
Detta kunde ej afgöras förr än man befann sig på platsen. Men det, hvarom intet tvifvel finge uppstå, det var att enleveringen måste ske under natten och icke när dagningen inträdt och offret skulle föras bort för att utstå lifsstraffet. I det ögonblicket kunde ej någon mellankomst från menniskors sida rädda henne.
Mr Fogg och hans följeslagare afvaktade natten. När mörkrets skuggor bredt sig öfver nejden — klockan var då sex på qvällen — beslöto de att företaga en rekognoscering kring pagoden. Fakirernas skri dogo just då bort. Enligt deras vana borde dessa hinduer berusa sig medelst hang, opium i flytande form, blandadt med en infusion på hampa, och det var ju icke omöjligt, att man skulle kunna smyga sig fram mellan dem ända fram till templet.
Parsern, som vägledde mr Fogg, sir Francis Cromarty och Passepartout, gingo tyst fram genom skogen. Efter tio minuters smygande bland träden kommo de