till brädden af en liten å och der fingo de sigte på en hög af uppstaplad ved, upplyst af jernstolpar i hvilkas klykor brinnande hartsstycken voro lagda. Det var bålet, bestående af dyrbart sandelträd och indränkt i parfymerad olja. Ofvanpå bålet låg rajahns balsamerade kropp, som skulle brännas på samma gång som hans enka. Hundrade steg från bålet reste sig pagoden, hvars minareter stucko fram öfver trädens mörka kronor.
— Hitåt! sade vägvisaren med låg röst; fördubblande sin försigtighet och följd af de tre andra smög han fram genom gräset.
Tystnaden afbröts blott af vindens susning genom trädens grenar.
Vägvisaren stadnade vid yttersta kanten af en öppen plats, som upplystes af några hartsfacklor. Öfver allt på marken hvilade grupper af sofvande, öfverväldigade af ruset. Man kunde tro, att man hade framför sig ett slagfält, betäckt af döde. Män, qvinnor och barn — alla lågo de huller om buller. Från några af de berusade hördes rosslingar då och då.
Längre bort bland träden skönjdes Pillaji-templet, dock mycket oredigt. Men till vägvisarens stora öfverraskning vakade rajahns väktare med dragna sablar, belysta af matt brinnande facklor, vid ingångarna. Man kunde också antaga, att inne i templet prester vakade.
Parsern gick ej fram längre. Han hade insett omöjligheten af att forcera ingången till templet och han drog sig tillbaka med sina följeslagare.
Phileas Fogg och sir Francis Cromarty hade liksom han insett, att man ej kunde försöka någonting åt den sidan.
De stadnade och samtalade med låg röst.
— Låtom oss vänta, sade generalen, klockan är icke
