Timmarne förflöto och snart tillkännagåfvo några ljusa strimmor dagningens annalkande. Men mörkret var ännu ganska djupt.
Ögonblicket var just inne. En allmän uppståndelse egde rum i hoparna af insomnade menniskor, grupperna fingo lif. Slag på tamtams ljödo på platsen. Sånger och skrik började ånyo. Timmen var inne då den olyckliga skulle dö.
Pagodens portar öppnade sig också. Ett starkt ljussken strömmade ut derifrån. Mr Fogg och sir Francis Cromarty kunde tydligen se offret, som var starkt belyst och som af två prester släpades ut. Det förekom dem till och med som om den olyckliga, frigörande sig från inflytandet af berusningen, genom en naturlig sjelfbevarelse drift försökte undkomma sina bödlar. Sir Francis’ hjerta klappade våldsamt och då han konvulsiviskt fattade Phileas Foggs hand, kände han att denna hand omslöt en knif.
I detta ögonblick satte hopen sig i gång. Den unga qvinnan hade återfallit i den domning, som framkallats af opium-rökningen. Hon gick framåt mellan fakirerna, som under religiöst tal beledsagade henne.
Phileas Fogg och hans följeslagare smögo sig fram tätt efter folkmassan och följde med den.
Två minuter derefter kommo de till brädden af den lilla ån och stannade på mindre än femtio stegs afstånd från bålet, på hvilket rajahns kropp låg. I halfmörkret sågo de hur offret låg alldeles kraftlöst utsträckt vid sin makes lik.
En fackla fördes intill bålet och den med olja indränkta veden tog genast eld och flammade upp.
I detta ögonblick höllo sir Francis och vägvisaren
