genomborrade Phileas Foggs hatt, visade att listen var upptäckt.
På det brinnande bålet låg nemligen ganska riktigt qvar den gamla rajahns döda kropp. Presterna, som först hemtat sig från sin förfäran, hade begripit, att en djerf enlevering hade blifvit verkställd.
Genast hade de sprungit in i skogen. Soldaterna hade följt efter dem. Man hade lossat några skott, men qvinnoröfrarne flydde i fyrsprång och efter några ögonblick voro de utom håll för kulorna och pilarna.
Fjortonde kapitlet.
Den djerfva enleveringen hade lyckats. En hel
timme efteråt skrattade Passepartout åt den lyckade
utgången. Sir Francis Cromarty hade tryckt den oförskräckte
karlens hand. Hans husbonde hade sagt: well! till
honom — ett ord som i denna gentlemans mun betydde att
han högeligen gillade en sak. Härtill hade Passepartout
svarat, att hela hedern af affären tillkomme hans
husbonde. För honom, Passepartout, hade alltsammans blott
varit en »rolighet», och han storskrattade när han tänkte
på, att under några ögonblick hade han, Passepartout,
f. d. gymnastikern, ex-sergeanten vid pompiererne, varit
en förtjusande qvinnas man, en balsamerad rajah!
Hvad den unga hinduiskan beträffar, så hade hon