Allahabad. Parsern hade infunnit sig der. Mr Fogg utbetalade den öfverenskomna aflöningen till honom, utan att öfverskrida den med en farthing. Detta förvånade Passepartout, som kände till hvad hans husbonde hade att tacka hans pålitlighet som vägvisare för. Parsern hade också vågat sitt lif i Pillaji-affären, och om hinduerne fingo fatt i honom skulle han svårligen undgå deras hämnd.
Frågan om Kiouni återstod också. Hvad skulle man göra med den till så högt pris inköpta elefanten?
Men Phileas Fogg hade redan fattat sitt beslut i den saken.
— Hör du, parser, sade han till vägvisaren, du har väl förrättat din tjenst. Jag har betalt dig hvad du skulle hafva, men icke din tillgifvenhet. Vill du hafva elefanten, så tillhör han dig!
Vägvisarens ögon blixtrade.
— Det är ju en förmögenhet, som Ers Herrlighet skänker mig! utropade han.
— Tag du emot den, parser, svarade Phileas Fogg, men jag är det oaktadt din gäldenär.
— Bravo! skrek Passepartout, tag emot den, min parsiska hederspojke! Kiouni är ett dugtigt och modigt djur!
Passepartout gick fram till elefanten, gaf honom några bitar socker och sade:
— Var så god, Kiouni, håll till godo, håll till godo!
Elefanten gaf till bästa några besynnerlige brumningar, som uttryckte hans belåtenhet, och derpå tog han Passepartout kring lifvet med snabeln och hissade honom dugtigt högt. Passepartout var alls icke rädd,
