Passepartout kunde icke lägga band på sig, när ångbåten låg så där och stampade. Han såg snett på kapten, maskinist och alla människor och önskade tusen olyckor över alla ångbåtsbolag, som av för långt driven sparsamhet låta de resande färdas på sådana usla »tråg», som inte förmå hålla sjön i en liten storm. Hur skulle det här sluta? När skulle de komma fram? Hur länge skulle hans gaslåga hemma i London brinna till ingen nytta? Eländige skeppsbyggmästare!
— Ni är således mycket angelägna att komma fram till Hongkong? sporde Fix en dag Passepartout, då de sutto samman vid en grogg.
— Mycket! medgav den sistnämnde.
— Er husbonde rusar sålunda genast ombord på Jokohamabåten, tror ni?
— Ögonblickligen!
— Nå, tror ni själv på den där historien om vadet och resan jorden runt, va?
— Ja, visst gör jag det.
— Men det gör inte jag.
— Hycklare! sade Passepartout och slog honom skämtsamt på magen.
Fix blev förbluffad. Skulle Passepartout ana något? Hade han upptäckt, att Fix var detektiv?
— Man vet nog, vems ärenden ni går, tillade Passepartout.
Fix började känna sig obehaglig till mods. En polis, som är ute för att göra upptäckter men själv blir avslöjad, spelar en sämre roll. Men han försökte se obesvärad ut.
— Ska vi skiljas nu när vi kommit till Hongkong? fortsatte Passepartout och kisade med ena ögat.
