— Nej, hör nu. Dra så långt pepparn växer! Min husbonde är den hederligaste man, som går i ett par skor!
— Verkligen? Hur vet ni det, om jag får fråga? Ni känner honom ju inte ett dugg. Samma dag avresan skedde, kom ni i hans tjänst. Han for några timmar senare huvudstupa från London under en huvudlös förevändning. Han hade inte en gång tid att skaffa sig nödvändiga resförnödenheter utan tog blott med sig en oerhörd packe banksedlar! Och ni vågar gå i god för, att han är en hedersman? Ni är inte lite godtrogen, ni!
— Ja, men — — jo, jag försäkrar…
— Har ni lust att bli arresterad som hans medbrottsling kanske?
Passepartout var tillintetgjord — han vågade inte se på detektiven. Han grep krampaktigt med båda händerna om pannan. Skulle Fileas Fogg vara en tjuv? Den ädle, modige mannen, som räddat rajans änka, som betalt en stor summa pengar i böter för sin tjänares dumhet att gå in i pagoden i Bombay, och som alltid var lika lugn! Omöjligt! Men skenet tycktes i alla fall vara emot honom, och fåfängt sökte Passepartout kväva sina misstankar — »när allt kommer omkring, känner man inte sin bäste vän längre än till tänderna», säger ordspråket.
— Vad vill ni jag ska göra? sade han slutligen och försökte sansa sig.
— Jo, hör på! Från Suez och ända hit har jag förföljt er husbonde utan att kunna få i min hand den häktningsorder jag väntar från London. Ni måste hjälpa mig att kvarhålla honom här till dess ...
— Skulle jag? Jag — Passepartout…
— Ja, och jag ska ge er tredjedelen, hälften, hör
