ni: hälften av den belöning, som banken har utfäst!
— Nej, aldrig! ropade Passepartout.
Men just som han ville resa sig upp och skynda bort, föll han tungt tillbaka på stolen; krafter och medvetande sveko honom på en gång.
— Hör nu, herr Fi-fix! stammade han. Om det också sku-skulle vara sa-sant vad ni sä-säjer… om min he-herre skulle va-vara en tjuv — så är det lö-lögn lika väl, för ja-jag har sett honom ... han är go-god — och min hu-husbonde… och jag för-rå-råder honom aldrig! Inte för alla ba-banksedlar i vä-världen, för jag är hemmaifrån — och där bru-brukar vi inte va-vara nedriga!
— Ni vill således inte?
— Nähej! sade Passepartout eftertryckligt.
— Nå, då talar vi inte mer om den saken — det är som den aldrig hade varit på tal. Skål!
— Ja vi-visst, skål!
Han fumlade, innan han fick tag i glaset, och tömde det sedan i ett drag. Fix insåg, att han gått för långt för att kunna dra sig tillbaka, och beslöt att åtminstone skilja tjänaren och hans husbonde åt. På bordet lågo några opiumpipor. Fix tog en av dem, smög den omärkligt i munnen på Passepartout, som omedvetet drog några bloss därur, sedan han tänt den utan att tänka därpå. Om några ögonblick föll hans huvud tungt mot bordskivan, omtöcknat av sömngiftet.
— Äntligen! utbrast Fix jublande, när han såg Passepartout bedövad sjunka samman. Äntligen har jag min bov i nätet. Fileas Fogg får inte veta om båtens förändrade avgångstid förrän det är för sent. och skulle han ändå få nys därom och resa, är jag
