nu var det något annat, som bekymrade honom. Skulle han tala om för sin husbonde i vad ärende polisagenten reste! Skulle han inte hellre vänta, tills de kommit tillbaka till London? Då skulle det allt bli lustigt att tala om, hur en detektiv farit jorden runt för att gripa den förmente tjuven och bara fått en lång näsa för besväret? Jo, det skulle bli vida mera festligt.
Först och främst måste han emellertid gå och söka upp sin husbonde och ursäkta sig för den oförsvarliga dumhet, som han dagen förut låtit komma sig till last. Han steg därför upp och begav sig akterut, men havet var så oroligt och ångaren rullade så starkt, att han med sina osäkra ben hade mycket svårt att hålla jämvikten.
Varken hans husbonde eller fru Aoda syntes till på däck.
— Nå, vår vackra änka är väl ännu ej uppstigen, och min herre sitter troligen som vanligt och spelar schack med någon, tänkte han och slog sig till ro en stund.
Litet senare gick han ned i salongen — nej, inte heller där fanns herr Fogg. Det var då märkvärdigt!
Så gick han till förste styrman.
— Förlåt mej, vilken hytt har herr Fogg? sporde han.
— Känner ingen med det namnet! fick han till svar.
— Ursäkta, en stor, stel, mycket tystlåten herre, som i sitt sällskap har en ung dam, riktigt vacker…
— Finns ingen dam ombord!
