— Amerikas Förenta stater — hip, hurra! Det är just vad som passar mej! utbrast Passepartout och gjorde ett litet skutt av glädje.
Han följde efter affischbäraren och kom snart in i den japanska delen av staden. Efter en kvart stannade plakatmannen utanför ett stort träskjul, målat i skrikande färger och med en massa vimplar på toppen. Målningarna föreställde en jonglörtrupp, men de sågo ut som om de varit utförda av ett barn.
Det var den berömda cirkus Batulcar. Direktören själv var en företagsam amerikan, som från alla världens kanter rafsat ihop en trupp akrobater, lindansare, svärdslukare, jonglörer, gymnaster, gyckelmakare, ormmänniskor m. m.
Passepartout bad att få tala med direktören, och denne kom ut. När han fick se främlingen, tog han honom först för en inföding.
— Vad vill ni? sporde han Passepartout.
— Behöver ni en betjänt, herr direktör? blev svaret.
— En betjänt? svarade Batulcar och log. Nej, jag har redan två, trogna, lydiga, starka, som har tjänat mej för bara födan ända sedan de kom till världen, och som aldrig lämnar mej i sticket. Det är de här!
Och han pekade på sina kraftiga armar, vilkas ådror stodo spända och tjocka som strängarna på en basfiol.
— Ni har således ingen användning för mej?
— Inte alls!
— Så dumt! Det skulle varit riktigt trevligt att resa med er!
— Hm! Jaså! Hör nu, ni är inte mer japanes
