— Jaha, äkta parisare från Paris!
— Nå, då kan ni väl spela pajas och hitta på skoj?
— Ja, nästan lika bra som en amerikan.
— Bra sagt! Om jag inte har betjäntplats till er, kan jag kanske använda er som pajas. Är ni stark?
— Vådligt, i synnerhet när jag har ätit en bra middag.
— Ni kan sjunga?
— Ja visst! försäkrade Passepartout, som i sin gröna ungdom deltagit i gatukonserter.
— Nå, men kan ni sjunga med huvudet nedåt, en uppdragen snurra på vänstra fotbladet och en balanserande värja på högra?
— Ja bevars, sade Passepartout, som kom ihåg sina gamla cirkustalanger.
— Ser ni, det är hela konsten! sade direktör Batulcar. Vill ni ha plats?
Passepartout betänkte sig en sekund. Det var ingen särdeles lysande anställning han skulle få, ingenting, som kunde kallas värdigt en parisare. Men å andra sidan skulle han om åtta dagar vara på resa till San Francisko och det är i alla fall behagligare att sjunga med huvudet nedåt än att svälta. Han räckte fram handen och slog till. Och så följde han med sin direktör och åt middag.
Livet såg inte längre så mörkt ut. Till ombyte kunde det vara roligt nog att en gång uppliva gamla minnen!
