fram, sprang en fjäder upp och de exploderade i kvastar av gnistrande, färgade stjärnor.
Passepartout hade naturligtvis ej kunnat hinna instudera någon roll, men han skulle på grund av sina breda axlar vara med i slutnumret »människopyramiden», som skulle utföras av »Långnäsorna» under åkallan av guden Tingou. Det var föreställningens glanspunkt.
»Långnäsorna» voro klädda som härolderna vid medeltidens kungahov och hade ett par glänsande vingar på skuldrorna. Men märkligast voro de genom sina långa näsor, som bestodo av fem till sju fot långa bamburör, somliga raka, andra krokiga, några släta, andra knottriga. Med dessa stadigt fästade bihang utförde de en mängd ekvilibristiska övningar. Ett dussin av dessa konstnärer lade sig på rygg, och på deras som åskledare formade näsor hoppade de övriga med den otroligaste vighet och togo de märkvärdigaste skutt från den ena näsan till den andra, allt under det de slogo kullerbyttor och dubbelvolter i luften och emellanåt stodo eller hoppade omkring på sin egen näsa.
»Människopyramiden» var en bild av den i Indien vid offerfester kringdragna Juggernautvagnen. En av vagnens stödjepelare hade lämnat truppen, och Passepartout skulle intaga hans plats.
Den stackars fransmannen kände sig helt ömklig till mods, när han kläddes i medeltidskostym, fick brokigt färgade vingar och en sex fots näsa fästad vid ansiktet. Men det var ju med den näsan han skulle livnära sig — det tjänade ingenting till att bråka.
Han gick in och lade sig på ryggen bland dem som skulle bilda vagnens botten. De sträckte ut sig
