När Passepartout slutat, kände han sig lugnare och lättare om hjärtat.
Fix reste sig, illa tilltygad. men såg sin motståndare i ögonen och sade kallt:
— Är det slut nu?
— Ja, för den här gången! svarade Passepartout något häpen.
— Kom då! Jag har något att säga er!
— Ska jag ännu en gång…
— Det gäller er husbonde.
Passepartout följde med, kuvad av denna kallblodighet hos den mörbultade agenten. Denne förde honom bort i fören.
— Ni har klått mig — det var jag beredd på. Hör nu vad jag har att säga er! Hittills har jag varit en motståndare till er husbonde. Nu står jag på hans sida.
— Äntligen har ni då insett, att han är en hedersman utropade Passepartout.
— Han! Nej, han är en tjuv — det tror jag fortfarande. Seså, var lugn nu! Det skulle ju vara slut för i dag. Låt mig nu tala! Så länge herr Fogg var på engelsk botten, låg det i mitt intresse att fördröja honom i avvaktan på arresteringsordern. Jag gjorde vad jag kunde i det fallet. Det var jag, som skickade prästerna på honom i Kalkutta, jag, som berusade er i Hongkong, för att han skulle komma för sent till Jokohamabåten…
Passepartout hörde på med knutna händer och gnisslande tänder. Han var färdig att ge Fix en ny duvning.
— Nu, fortsatte Fix, ser det ut, som om han ärnade återvända till England. Gott, jag ska följa honom, men hädanefter ska jag med samma nit
