gjorde Passepartout ett hopp, som kunnat hedra en av akrobaterna vid Batulcars cirkus, men som plankbeläggningen var murken och maskstungen, höll han på att falla tvärs igenom. I förskräckelsen gav han till ett högt rop, som skrämde upp pelikanerna och de övriga fåglar, som vanligen hålla till på dessa kajer.
Som första tåget till New-York ej skulle gå förrän klockan sex på aftonen, hade de resande en hel dag att ägna åt Kaliforniens huvudstad. Fogg och hans följeslagarinna togo därför en vagn, Passepartout steg upp på kuskbocken, och så bar det av till ett hotell.
Från sin upphöjda plats betraktade Passepartout med nyfikenhet den stora amerikanska staden med dess breda gator, dess låga hus, som lågo i snörräta rader, dess kyrkor och kapell, mest i samma stil som Westminster Abbey i London, dess ofantliga skeppsdockor och palatslika magasin av trä eller av tegel. På gatorna trängdes spårvagnar, omnibusar och hyrvagnar med praktfulla enskilda ekipage, och en ofantlig massa fotgängare böljade fram på trottoarerna. Staden kallades »Amerikas Neapel» och var utan gensägelse den skönast belägna i Nordamerika. Den ligger på en av den härliga San Franciskoviken omgiven halvö med höga berg och kullar. Somliga gator ha en så brant stigning, att det är omöjligt att köra på dem, men uppför dem kommer man på linbanor. Staden har nio månader av året det härligaste klimat, och under vintern råder tre månaders regntid.
Men var fanns den mycket omtalade guldgrävarstaden från 1850-talet, banditernas, guldgrävarnas, mördarnas stad, dit under guldfeberns dagar alla
