skulle han utan tvivel lagt märke till allt detta oväsen.
Passepartout stod just i begrepp att med förtvivlan i hjärtat meddela sin husbonde, hur illa det såg ut för resans fortsättning, då lokomotivföraren steg fram, höjde rösten och sade:
— Mina herrar! Kanske finns det ändå ett sätt att komma över bron!
— Vad behagas? Över bron? Bravo! Hurra! skreko passagerarna om varandra.
— Med vårt tåg? ropade översten.
— Ja, med tåget! sade lokomotivföraren.
— Men bron håller ju på att ramla! invände konduktören och skakade på huvudet.
— Det gör ingenting! sade lokomotivföraren kallt. Jag kör med största möjliga hastighet — då kan det gå.
Passepartout kände sig helt beklämd vid tanken, att tåget kunde rulla ned i den strida floden. Men förslaget tilltalade flera av de resande och i synnerhet den bullersamme översten. Han påpekade, att någon djärv ingenjör till och med haft den idén att övergå floderna utan broar och endast medelst tågens oerhörda snabbhet. Den äventyrliga planen vann allt flera försvarare; åtskilliga började på äkta amerikanskt sätt hålla höga vad om att tåget skulle komma lyckligt över.
Passepartout häpnade över denna grad av lättsinne men ännu mera över, att ingen tycktes tänka på en mycket enkel sak. Han vände sig till en av de resande och sade:
— Lokomotivförarens förslag synes mig något vågsamt, och jag skulle…
