— Nå väl, herr Fogg, jag slår vad om hundra tusen kronor.
— Lugna er, Stuart! inföll Fallentin. Det är ju bara gyckel.
— När jag slår vad, är det alltid på rama allvaret, förklarade Stuart med värdighet.
— Jag antar vadet, sade Fogg. Jag har en halv million stående hos Baring Brothers. Den sätter jag på spel.
— En halv million, som ett ögonblicks oförutsett dröjsmål kan beröva er! utropade Sullivan.
— Finns ingenting oförutsett, förklarade Fogg lugnt.
— Men ni måste hoppa från järnvägen över på ångaren och från ångaren på bantåget och göra det på sekunden.
— Jag ska hoppa på sekunden.
— Men det är ett skämt.
— En god engelsman skämtar aldrig, när det gäller en så allvarlig sak som ett vad, svarade Fogg. Jag åtar mig således att göra en färd jorden runt på åttio dagar eller nittonhundratjugu timmar eller etthundrafemtontusen tvåhundra minuter. Vill ni hålla?
— Vi håller! utropade Sullivan, Stuart, Flanagan, Fallenton och Ralph, sedan de ett ögonblick rådgjort.
— Gott! Tåget till Dover avgår i afton klockan 8,45. Det reser jag med.
— Nu — i kväll redan?
— Ja.
Han tog upp sin fickalmanack.
— Det är i dag den 2 oktober. Jag ska således
