alldeles som en konstberidare på en galopperande häst. Först rusade de fram mot lokomotivet och dövade med klubbslag maskinisten och eldaren. En av hövdingarna skulle nu söka stoppa tåget, men som han ej förstod sig på maskinen, släppte han i stället på mera ånga, så att tåget fick större hastighet. Indianerna klängde sig under tiden med apors vighet fram över taken och ned på plattformarna, bröto upp dörrarna, rånade och mördade, plundrade bagagevagnen och kastade resgodset ut på banvallen. Skott, skrik och skrän gjorde uppträdet ännu ohyggligare.
En del av de resande försvarade sig med förtvivlans mod, och somliga vagnar uthärdade en formlig belägring. Fru Aoda värjde sig som en hel karl; var gång en vilde tittade in genom de krossade fönstren till hennes kupé, avfyrade hon sin revolver utan att blinka, och var gång fällde hennes kula en av stråtrövarna. Också kunde man räkna ett tjog fallna indianer på banvallen, och en hel del hade krossats av hjulen, då de försökte haka sig fast vid vagnarna. Men där lågo också många av passagerarna — det var en hemsk syn.
Striden hade redan rasat tio minuter, och man närmade sig nu ett fäste med militärgarnison, men på andra sidan därom var man åter ute på den öde slätten utan utsikt till någon undsättning.
En kula ven genom luften och genomborrade konduktören. Innan han drog sin sista suck, hann han nätt och jämt säga till Fogg, att om ej tåget stannade inom fem minuter, skulle indianerna hinna sätta sig i besittning av tåget och döda de resande till sista man.
