— Nå, då går jag ensam! sade Fogg och vände honom ryggen.
— Mot alla indianerna? utropade Fix med darrande röst.
— Ska jag låta den omkomma, som vi alla här har att tacka för vår räddning? Aldrig!
— Ni ska ej gå ensam! utropade kaptenen.
Ett sådant mod inverkade även på honom. Han förstod en ädel mans känslor. Och han ropade:
— Trettio frivilliga fram!
Hela kompaniet satte sig i marsch. Det gällde bara att välja. Och trettio soldater antecknades. En gammal sergeant bad att få bli deras befälhavare.
— Tack, kapten!
Och Fileas Fogg avtog sin hatt nästan ödmjukt.
Fix steg fram.
— Får jag följa med?
— Naturligtvis får ni göra som ni vill! Men ni skulle göra mig en verklig tjänst, om ni stannade hos fru Aoda. Ni förstår ju lätt, att om någon olyckshändelse skulle träffa mig, så är hon utan stöd och hjälp! Hon behöver er, inte jag.
Polisagenten blev blek.
Skulle han verkligen lämna ur sikte denne man, som han följt halva jordklotet runt? Låta honom blottställa sitt liv i en snööken och bland blodtörstiga rödskinn? Han såg på honom, mötte hans fasta, ärliga blick — för första gången tvivlade han på engelsmannens brottslighet.
— Jag stannar kvar! sade han efter en stunds övervägande.
— Tack!
Några minuter senare tryckte Fileas Fogg helt ceremoniöst fru Aodas hand och gav henne i
