med häktningsordern på fickan och vara ett sådant nöt! En sådan amerikansk bisonoxe! Nu hade naturligtvis engelsmannen fått reda på alltsamman och satt sig i säkerhet!
Timmarna gingo med snigelns långsamhet. Vad skulle han göra? Berätta fru Aoda alltsamman? Åh, hon skulle aldrig tro honom ens en sekund. Om han skulle ge sig av och följa Fileas Foggs spår över snöfälten! Men då måste det ske genast; efter nästa snöfall skulle spåren vara försvunna, och då kunde han ta harar för alltihop! Han ångrade djupt sin dumhet.
Snön föll i tunga, stora, vita flingor. Då hördes österifrån långa, gälla visslingar, och där närmade sig under pustar och suckar ett väldigt spöke, som så småningom antog fastare former och visade sig vara ett lokomotiv.
Men österifrån väntades intet tåg. Inte kunde det tåget, som man telegraferat efter, vara här så tidigt? Saken blev dock ganska fort klar. Det lokomotiv, som nu nalkades under oupphörliga visslingar, var just det, som Passepartout så behändigt kopplat från tåget. Föraren såväl som eldaren hade sluppit undan för gott pris. De hade endast försjunkit i en djup dvala, varur de dock så småningom vaknade.
Först voro de alldeles förbluffade. Hur kom det sig, att de voro ute på färd ensamma med lokomotivet? Var fanns tåget? Så började de draga sig indianernas överfall till minnes. Hur kinkigt och obehagligt det än skulle kunna vara att vända åter till stationen, där kanske indianerna nu som bäst höllo på med att mörda och råna, fanns ingen annan råd. Och så ilade tågföraren tillbaka.
