Förtjusningen bland de kvarlämnade passagerarna blev stor. De kunde nu hoppas att lyckligt och utan avbrott få fortsätta sin avbrutna resa. Lokomotivet hälsades med ljudliga hurrarop, och två gamla prissar togo varandra om livet och dansade.
Fru Aoda gick ut på perrongen och vände sig till maskinisten.
— När ämnar ni fara mot New York?
— Så fort som möjligt, min fru!
— Men fångarna, våra olyckliga reskamrater?
— Jag måste framför allt få trafiken i gång igen — vi är redan försenade över tre timmar.
— När kommer nästa tåg från San Francisko?
— I morgon afton, min fru!
— Inte förr? O, då är allt hopp ute — vi är förlorade. Ni måste vänta!
— Omöjligt! Ska ni med, så skynda att ta plats!
— Nej, jag stannar kvar, svarade den unga damen beslutsamt.
Fix hörde på detta samtal. Några ögonblick förut hade han ångrat sitt beslut att stanna på denna plats, men nu, när tåget var färdigt att gå, var det som om en oemotståndlig makt höll honom kvar. Väl brände marken honom under fötterna, men han kunde ej förmå sig att resa.
Vreden över alla dessa motgångar lade sig som en kvävande tyngd på hans bröst, men han beslöt att kämpa till sista andedraget.
Emellertid hade passagerarna stigit in och även de sårade voro inburna i vagnarna, bland dem översten, som ej längre var så högljudd. Ett brusande sorl hördes ur den upphettade ångpannan, och ångan
