strömmade ut ur ventilerna. Så ljöd ångvisslan, tåget flåsade och satte sig i rörelse. Snart syntes endast ångpustarna, som sköto upp genom snögloppet.
Fix satt orörlig på en bänk i väntsalen — man skulle kunnat tro, att han sov. Rajans änka hade däremot ej ro att sitta stilla. Hon vandrade fram och åter på banvallen och försökte med sina blickar genomtränga den tjocka dimman. Ibland stannade hon och lyssnade. Men hon varken hörde eller såg något, som bar bud från dem hon hade i tankarna, Fogg och hans tjänare. Stelfrusen stampade hon så i marken med sina små fötter och satte sig åter i rörelse, men vandringen förmådde dock ej skingra hennes oro.
Kvällen kom, men de frivilliga hördes ej av. Var voro Fogg och de modiga männen från kastellet? Hade de träffat på indianerna? Hade de gått vilse i dimman? Irrade de blindvis ute på snötäckt hed? Hade de blivit slagna av rödskinnen?
Så frågade fru Aoda sig själv. Samma spörsmål gjorde sig oupphörligt Fix och kaptenen på kastellet. Men ingen av dem ville visa sin oro för de andra. Ingen av dem kände sig i stånd att öppna ett samtal.
Det blev natt. Kölden tilltog, och snöfallet minskades. En plågsam känsla av ödslighet lade sig över de väntandes sinnen. Naturen låg som död under snöns liksvepning.
Ibland skimrade ett rött sken för Aodas trötta ögon, hennes inbillning vart upphetsad, hon utmålade för sig alla möjliga olyckshändelser, och hon led outsägligt. Fix kunde ej få en blund i
